L’albero a cui tendevi
Trädet mot vilket du sträckte dig
La pargoletta mano,
Din lilla barnahand,
Il verde melograno
Det gröna granatäppelträdet
Da’ bei vermigli fior,
Med sina vackra karmosinröda blommor,
Nel muto orto solingo
I den tysta, ensamma trädgården
Rinverdí tutto or ora
Har just blivit grönt igen
E giugno lo ristora
Och juni återställer det
Di luce e di calor.
Med ljus och värme.
Tu fior de la mia pianta
Du, blomma av min planta
Percossa e inaridita,
Slagen och förtorkad,
Tu de l’inutil vita
Du, av mitt meningslösa liv
Estremo unico fior,
Den sista och enda blomman,
Sei ne la terra fredda,
Du är i den kalla jorden,
Sei ne la terra negra;
Du är i den mörka jorden;
Né il sol piú ti rallegra
Solen gläder dig inte längre
Né ti risveglia amor.
Inte heller väcker kärleken dig.
